Det finns en människa i mitt liv som jag aldrig någonsin skulle kunna klara mig utan. Hösten 2013 har varit ett rent helvete och utan honom vet jag inte vad jag skulle ha tagit mig till.

 

Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna tacka dig älskling för allt du gör för mig. För hur du grät med mig på akuten när pappa hade fått sin stroke, för hur du har funnits vid min sida vid sjukhusbesöken i Umeå när pappa låg nedsövd där, för alla timmar du suttit med mig hos pappa på strokeavdelningen, för hur du alltid följer med till H-sand och pushar pappa till att inte ge upp sin språkträning, för hur du är genuint intresserad av allt som har med denna graviditet och föräldraskapet att göra, för hur du skriver ner i din lilla kalender varenda träff med barnmorskan, varenda föräldragruppsträff och förlossningsinformation, för hur du pysslar med tiderna på jobbet för att kunna vara med på allt som handlar om bumlingen, för hur du springer och passar upp mig när all ork är slut och jag bara ligger på soffan, för hur du är uppe och springer med mig på nätterna när jag måste kräkas, för hur du killar mig på ryggen varje kväll när vi tittar på House, för hur du sjunger barnlåtar för magen på kvällarna fast du inte ens kan de rätta orden, för hur du ser på mig, för hur du exakt nu i denna sekund ringer från jobbet bara för att berätta att du älskar mig, för hur du berättar för mig hur fin jag är fast jag gått upp över 10 kilo och hasar omkring i för stora t-shirtar hela dagarna.

 

Hur ska jag kunna tacka dig för allting du gör, varje dag, för oss. Pontus, jag älskar dig så otroligt mycket att det inte finns ord i världen som räcker till. Jag kan inte lova dig att vårat liv tillsammans alltid kommer vara perfekt, men jag kan lova dig att jag kommer stanna hos dig föralltid. 

 

Sover dåligt pga massa saker. Men när jag väl sover drömmer jag så otroligt märkliga drömmar. Imorse drömde jag att jag var hos en barndomskompis till PJ och han hade en fontän i vardagsrummet där jag badade med en sengångarbebis. Såhär känner jag då när jag vaknar:

 

Jag har börjat vila mer på dagarna vilket har resulterat i att jag inte alls har ont i magen längre, skönt! Idag är det 54 dagar tills den lilla jäntan är beräknad, känns helt sjukt. 

 

På onsdag ska vi på infomöte om pappas rehab så det ska bli spännande sen till helgen är tanken att vi ska fara till Stockholm till syster och CO. Känns lite som sista chansen innan bumlingen anländer. Nu måste vi bara hitta någon som tar hand om de två bumlingarna vi redan har här hemma, dvs missarna de små. Gulliga och ulliga!

 

Igår kom Emil, Malin, Arne och Johnny över för att spela talisman. Som den perfekta värdinnan vägrade jag vara med och spela, åt chips sen gick jag la mig och sov i 2 timmar. Men.jag.är.så.otroligt.trött.att.det.saknar.motstycke. 

 

Dagen igår gick bra fast vi spenderade i princip hela dagen på vårdcentralen. Fick så otroligt ont i magen på eftermiddag/kväll men jag tror det kan ha varit för all stress. Idag har jag inte stressat lika mycket och idag har jag inte haft ont alls. Vi har varit på förlossningsinfo på sjukhuset och sen har jag träffat Lina och Sanna, mycket trevligt!

 

Något som inte är lika trevligt är att det några gånger hänt att jag börjat kräkas. När jag sover. Alltså jag hinner bara vakna sen måste jag kräkas. Barnmorskan trodde det berodde på all halsbränna och att det lättare kommer upp när man ligger ner. Nu ska jag börja bulla upp med 5 kuddar så jag kanske slipper detta otäcka fenomen. 

 

Här kommer några bilder:

 

 

Mitt bloggande går lika mycket upp och ner som mitt humör. Som min vikt tänkte jag säga först men den går bara stadigt uppåt dessvärre. Vi har flyttat till vår nya lägenhet och vi trivs som fisken i vattnet här. Skönt att få ordentligt med plats!

 

Pappa bor för närvarande på medicinskt rehab i H-sand. Han kämpar på med sin rehabilitering och vi är där så ofta vi kan. Men jag saknar honom ändå varenda dag vi inte ses. 

 

Annars vet jag inte riktigt så här kommer lite bilder att vila ögonen på: