Igår när jag var och hälsade på pappa frågade en sköterska om jag väntade tvillingar..................................        

 

Nej, det gör jag inte. Eventuellt ett väldigt fylligt barn men det vet man ju aldrig. 

 

Idag har vi återigen varit och rensat i mitt lägenhet som är i stort sett tom nu. Hej då med den snart förhoppningsvis. Jag längtar efter vår nya lägenhet. Vår nya stora fina 3:a som kommer bli mitt andningshål. Jag måste få ett eget hem när allt är såhär. Jag behöver en fast punkt som är min trygghet. Just nu får bloggen vara min plats att andas :)

 

Idag följde Pontus med upp till pappa och hälsade på. Idag var han vid gott mod och jag slutar aldrig fascineras över den mannen. I allt det här sjuka så känner jag såväl igen vår pappa och allting han är. Allt från hur han stryker sig över mustaschen till hur han ler när man pratar om Britt-Marie. Om jag kunde skulle jag ta honom i min famn och skydda honom mot allt som är farligt och gör ont. Om han skulle läsa detta skulle han bli irriterad och tycka att jag var löjlig haha. Jag känner mig bara så oerhört överbeskyddande just nu när det kommer till honom men så får det nog vara tills vidare. Han är bäst!

 

När jag satt och tog igen mig en stund förut så satt jag och kollade ner på magen och det var första gången jag SÅG sparkarna. Då hon stundvis är väldigt burdus i sina sparkar lyckades även PJ se detta! Det är möjligt att det har synts utanpå magen tidigare men det är inte så ofta jag ligger och tomglor på magen. Känns gör sparkarna i alla fall. Tyckte helt ärligt till en början att det var lite obehagligt men nu börjar jag uppskatta det mer och mer. Det blir som en hälsning från henne till oss att hon lever och frodas därinne. Mamma och pappas lilla skrotkorn. 

 

Jag sover så otroligt kasst om nätterna men ikväll tänkte jag försöka lägga mig tidigt. Vaknade imorse av att vaderna krampade frenetiskt. Läste att det kunde vara brist på något som jag inte minns exakt just nu vad det var haha. Ska höra med barnmorskan så får vi se. Snart ska vi dit igen så hoppas alla värden ser bra ut!

 

 

 

Här kommer en bild på perfekt bacon: 

 

 

Herregud vad trött jag är. Jag vet inte om jag har järnbrist eller om det bara är pga av allt som händer just nu. Men nu har jag inte tid att fundera på detta för nu ska jag åka och leta upp lite klädesplagg som finns utspridda lite överallt iochmed flytten. Sen ska jag till sjukhuset och hälsa på pappa. Idag går vi in i vecka 24 och såhär såg magen ut för några dagar sen:

 

Söndagen 27 oktober hittade jag pappa hemma. Han hade då drabbats av en jättestor stroke. Då var det som att hela livet stannade. Pappa fick åka upp till Umeå för att operera bort en bit av skallbenet för att svullnaden skulle få plats. Pontus och jag var upp till honom på tisdagen och även på torsdagen då även systeryster anslöt sig. Att se sin egen pappa vara så otroligt försvarslös var otroligt ledsamt och frustrerande för oss närstående. En pappa är ju liksom den man ser upp till och som alltid fixar allt. Det kändes som jag inte andades ett enda andetag hela den veckan. 

 

Pappa flyttades sen ner till IVA i Sundsvall där han låg några dagar och nu har han flyttats till strokeavdelningen. Han kämpar på med rehabiliteringen och är nu och föralltid den starkaste människa jag någonsin träffat. Han kommunicerar inte just nu med tal men vi håller alla tummar vi kan. Rehabiliteringen efter en sådan här stor stroke kan vara otroligt lång. Idag när jag var upp på sjukhuset ville han mest åka rullstol i korridoren på avdelningen :)

 

Ni som känner mig eller har läst denna blogg länge vet att vår mamma inte lever längre. Därför känns det otroligt skönt att ha en klippa till syster och dessutom en riktig klippa till pojkvän. Hade jag inte haft dessa två hade jag förmodligen krypit in i ett hörn och självdött. 

 

Han är en riktigt tjurig kämpe och det kommer väl till pass just nu. Vi får helt enkelt ta en dag i taget. <3