Jag och Johan åkte nyss förbi mammas lägenhet för jag ville se om dom som köpt den hade flyttat in den. Det kanske inte var den bästa idén jag fått. Nu är jag så himla ledsen. Jag vet inte vad som var/är värst, att åka förbi förut och se att det alltid var kolsvart eller att åka förbi nu och se att det lyser fast att det inte är hon som är där. Jag saknar henne så mycket att det bara skär i hjärtat. Jag förstår inte hur någonting kan göra så jävla ont som det här gör.

I natt när jag precis skulle sova började jag höra hennes röst i huvudet. När hon skällde på mig, när hon skrattade och när hon sjöng. Det gjorde allt så himla verkligt. Hon är borta på riktigt och jag får aldrig höra den där rösten igen. Den rösten jag förut kunde bli så irriterad på när hon ringde flera gånger per dag. Bara för att försäkra sig om att jag mådde bra. Bara för att hon brydde sig.

Jag älskar henne så himla mycket. Jag tycker det är så hemskt att hon fick dö ensam. Att det inte var någon där. Hoppas hon visste att iaf jag brydde mig. Och att för mig finns det ingen, och kommer aldrig att finnas någon, vackrare människa. Jag är så stolt över henne. Att trots att hon mådde dåligt över Kenneths död ändå hade tid att lyssna på mitt gnäll över mina fjuttiga problem. Att hon aldrig satt sig själv först och att hon älskade mig och Pia så villkorslöst.

En mamma är alltid en mamma. Jag förstår att ingen någon kommer kunna fylla hennes plats, och jag förstår att jag kommer sakna henne resten av livet. Jag önskar att hon kunde få vara kvar hos mig.


Älskade mami, jag hoppas att du mår bra där du är nu. Jag tänker på dig varje dag. Jag älskar dig.

                                                                     



                                                                     Mamma, där du är lyser alltid solen.
                                                                Jag önskar bara att det var här hos oss.