Man har ju hört skräckhistorier om folk som ligger och föder i flera dagar, det hade jag inte en tanke på när det väl var dags. 30 timmar tog det från första värken till att hon var ute. T R E T T I O. Mot slutet såg jag verkligen ljuset i tunneln flera gånger.. tyckte även jag såg Gud sväva förbi ett antal ggr. Vi fick komma på ett samtal med den förlösande barnmorskan och prata igenom förlossningen så jag inte skulle vara rädd att föda barn igen. Det var en superbarnmorska och nu känner jag mig redan redo att föda fler barn :). Penny låg i vidöppet läge vilket gjorde att det tog extra lång tid. Jag var helt öppen i 3 timmar utan att den sista kanten försvunnit så jag fick ligga med det där enorma trycket neråt de timmarna utan att få krysta. Till sist började nästan kroppen krysta av sig själv. Förlossningen var fruktansvärd men så jäkla värt det! Och jag hade aldrig klarat det utan Pontus :)

 

Jag hade hört talas om att man ibland blev klippt om det finns risk att man spricker så sagt och gjort. Ett klipp gjordes men vad händer då? Penny roterar inte sista varvet innan hon kommer ut så hon kommer med båda axlarna samtidigt. Då var det bara att glömma tanken på att inte spricka trots klippet kan jag säga :) Jag trodde klippet skulle vara kort och litet. Mitt klipp var långt och gick upp efter ett par dagar och tydligen syr man inte igen dom utan det får läka av sig själv. Nu har det äntligen läkt men de 2 första veckorna var hemska. Jag kunde inte sitta, inte kissa utan fruktansvärta smärtor osv osv. 

 

Amningen har man ju hört ibland kan vara lite komplicerad i början och att det gör ont när mjölken rinner till. Ont? Det var som att föda barn ännu en gång. Den dagen min mjölk rann till var brösten som två stenhårda bollar och hur mycket vi än kämpade gick det inte att amma för hon kunde inte få något bra tag. Till sist låg jag bara och grät och bestämde mig för att sluta amma. Var upp på BB för att få lite råd hur man går tillväga sen var vi och köpte ersättning. Den dagen var jag säker på att brösten skulle explodera. Stenhårda, fulla med knölar och ont ont ont. Penny hann få ersättning 2 ggr den dagen innan jag på kvällen fick en snilleblixt att jag visst skulle fortsätta amma. Sagt och gjort, upp på BB för att få hjälp med detta. Nu fungerar amningen bra men det kan fortfarande göra ont ibland. Jag har full förståelse för folk som väljer att sluta amma för, i alla fall jag tyckte, att det var fruktansvärt i början. 

 

Första veckan grät både jag och Pontus ofta haha. För allt. För att vi var glada, för att vi var arga, för att vi var trötta och för att allt hade ändrats. Det var en konstig känsla att komma hem med en bebis och omställningen var jobbig. Men jag har aldrig älskat honom så mycket som nu. 

 

Just nu lever vi i en bubbla med mjölkspyor, bebisbajs, ryggskott eftersom hon oftast vill sova i famnen, ingen sömn och extremt liten egentid. Men vi lever också i en bubbla av massa gos med världens finaste bebis, en bubbla full av kärlek. Hon är värd varenda sekund av smärta och jag skulle lätt göra om det igen. Jag har alltid hört hur folk pratar om kärleken till sina barn men det är verkligen helt omöjligt att föreställa sig det innan man får sitt egna barn. Den kärlek jag känner för henne är obeskrivlig. Jag skulle gå genom eld för denna unge. 

 

 

17 mars 16:08 anlände en liten prinsessa till oss! Penny var en riktig liten tungklump och vägde 4412 gram och var 52 cm lång. Förossningen tog 30 timmar från värkstart och är en historia för sig :)

 

 

Kärlek har fått en helt annan innebörd sen hon kom till oss.