Det finns en människa i mitt liv som jag aldrig någonsin skulle kunna klara mig utan. Hösten 2013 har varit ett rent helvete och utan honom vet jag inte vad jag skulle ha tagit mig till.

 

Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna tacka dig älskling för allt du gör för mig. För hur du grät med mig på akuten när pappa hade fått sin stroke, för hur du har funnits vid min sida vid sjukhusbesöken i Umeå när pappa låg nedsövd där, för alla timmar du suttit med mig hos pappa på strokeavdelningen, för hur du alltid följer med till H-sand och pushar pappa till att inte ge upp sin språkträning, för hur du är genuint intresserad av allt som har med denna graviditet och föräldraskapet att göra, för hur du skriver ner i din lilla kalender varenda träff med barnmorskan, varenda föräldragruppsträff och förlossningsinformation, för hur du pysslar med tiderna på jobbet för att kunna vara med på allt som handlar om bumlingen, för hur du springer och passar upp mig när all ork är slut och jag bara ligger på soffan, för hur du är uppe och springer med mig på nätterna när jag måste kräkas, för hur du killar mig på ryggen varje kväll när vi tittar på House, för hur du sjunger barnlåtar för magen på kvällarna fast du inte ens kan de rätta orden, för hur du ser på mig, för hur du exakt nu i denna sekund ringer från jobbet bara för att berätta att du älskar mig, för hur du berättar för mig hur fin jag är fast jag gått upp över 10 kilo och hasar omkring i för stora t-shirtar hela dagarna.

 

Hur ska jag kunna tacka dig för allting du gör, varje dag, för oss. Pontus, jag älskar dig så otroligt mycket att det inte finns ord i världen som räcker till. Jag kan inte lova dig att vårat liv tillsammans alltid kommer vara perfekt, men jag kan lova dig att jag kommer stanna hos dig föralltid.