Jobbet idag har gått sådär. Jag fick svar från kvinnokliniken att jag har cellförändringar. Iofs är väl det kanske inte speciellt ovanligt men jag känner mig ändå lite rädd. Jag började tänka på Annica och det är väl kanske det värsta scenariot men det är väl bara bita ihop och gå dit igen och låta dom analysera och skära bort grejer. Jag hatar saker som gör ont. Och jag hatar att veta vad som inte händer. Och jag hatar att vara rädd. Känns skönt att veta att man har världens bästa skyddsnät med kompisar, familj och sambo om det skulle vara något som inte riktigt är som det ska.

Nu blir det kycklig och en lugn kväll framför teven. Adios.