Efter lite vånda och mycket nervositet så gjorde jag mitt cellprov. Det första ST (snälla tanten) sa när jag kom in var; "oj, här har vi en nervig tjej". Ja, det är väl det minsta jag var. Gynstolen är inte bara världens uppfinning den ger mig ångest och jag gillar inte att känna mig totalt utlämnad. Men ST var förmodligen världens bästa och det gick snabbt och smärtfritt. När allt var klart sa hon; "nu är det värsta över". Nu tycker jag ju iofs att väntan känns lite jobbig. Hon passade på att inflika innan jag gick att jag inte har cancer. Nog för att hon kanske ville trösta mig men hur fan kan hon veta det. I en svag sekund hade jag lust att slänga fram ena bröstet och skrika "MEN KÄNN KNÖLEN HÄR DÅ, IBLAND STICKER DEN TILL OCH MED UT!!!!!" Man kan inte säga vad som helst till en hypokondriker. And that´s that.

I övrigt har jag jobbat idag och pratat med min coach och from (förhoppnin
gsvis) första oktober går jag ner på 80 %.  Det känns som att jag aldrig har någon tid över, jag hör aldrig av mig till någon, jag orkar inte göra något hemma och jämt när jag kommer hem är jag trött och grinig och allt går ut över lambi. Sen får jag väl hålla mina tummar och tår att jag kommer in på ett program till våren så jag kan börja plugga.


Nu ska jag försöka få tag i Emelie igen och höra hur det är med lilleman. Sen är det väldigt välbehövligt med en dusch för det är sjukt varmt i lägenheten.