Att den man älskar och den andra man hatar kan ha så likadana sätt att hantera situationer skrämmer mig en aning. Jag är jävligt less på detta och har lust att sätta mig på första bästa plan härifrån. Där ingen förväntar sig något av en och det största bekymret är sand i skorna under nattliga strandpromenader. Jag orkar inte vara kryptisk och orkar inte ens tänka på det här. Imorse svepte ångesten över mig och jag vill helst bara sätta mig i ett hörn och grina. Sverige har ingenting att erbjuda mig längre. Jag vet inte vad riktigt vad jag vill men jag vet att jag inte vill göra det i det här landet med den här mentaliteten som ligger som en spya över hela landet. Varför kan ingen ge mig en spark i röven så jag kan ta mitt pick och pack och dra härifrån?!

Tills denna människa behagar dyka upp ligger jag i soffan, lyssnar på Beautiful och gråter en skvätt.