Men AJAJAJAJ JÄVLA VISDOMSTANDSHELVETE!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!


Det närmaste jag någonsin kommer komma dig igen är i drömmarna. Och jag vill aldrig vakna när jag drömmer om dig älskade mami. Ibland tar det bara tag i mig och det gör så jävla ont. Ibland fattar jag verkligen inte att det här är sant..

Jag hatar att det är såhär. Och jag hatar att ingen förstår. Jag kan inte be att någon som aldrig varit med om samma sak ska förstå, så det känns helt meningslöst att ens berätta för nån hur jag mår, för ingen förstår.

Och nej, jag sitter inte och tycker synd om mig själv. Däremot sitter jag och tycker synd om alla andra, stackars annica som har cancer, stackars pappa som förlorar mamma först och sen blir annica sjuk, stackars Pia som inte fick träffa mamma innan hon dog, stackars stackars stackars...


Jaja, jag går väl och jobbar igen då. Precis som ingenting har hänt. Som vanligt.


" Ain't no sunshine when she's gone, only darkness every day... "