Söndagen 27 oktober hittade jag pappa hemma. Han hade då drabbats av en jättestor stroke. Då var det som att hela livet stannade. Pappa fick åka upp till Umeå för att operera bort en bit av skallbenet för att svullnaden skulle få plats. Pontus och jag var upp till honom på tisdagen och även på torsdagen då även systeryster anslöt sig. Att se sin egen pappa vara så otroligt försvarslös var otroligt ledsamt och frustrerande för oss närstående. En pappa är ju liksom den man ser upp till och som alltid fixar allt. Det kändes som jag inte andades ett enda andetag hela den veckan. 

 

Pappa flyttades sen ner till IVA i Sundsvall där han låg några dagar och nu har han flyttats till strokeavdelningen. Han kämpar på med rehabiliteringen och är nu och föralltid den starkaste människa jag någonsin träffat. Han kommunicerar inte just nu med tal men vi håller alla tummar vi kan. Rehabiliteringen efter en sådan här stor stroke kan vara otroligt lång. Idag när jag var upp på sjukhuset ville han mest åka rullstol i korridoren på avdelningen :)

 

Ni som känner mig eller har läst denna blogg länge vet att vår mamma inte lever längre. Därför känns det otroligt skönt att ha en klippa till syster och dessutom en riktig klippa till pojkvän. Hade jag inte haft dessa två hade jag förmodligen krypit in i ett hörn och självdött. 

 

Han är en riktigt tjurig kämpe och det kommer väl till pass just nu. Vi får helt enkelt ta en dag i taget. <3