Man har ju hört skräckhistorier om folk som ligger och föder i flera dagar, det hade jag inte en tanke på när det väl var dags. 30 timmar tog det från första värken till att hon var ute. T R E T T I O. Mot slutet såg jag verkligen ljuset i tunneln flera gånger.. tyckte även jag såg Gud sväva förbi ett antal ggr. Vi fick komma på ett samtal med den förlösande barnmorskan och prata igenom förlossningen så jag inte skulle vara rädd att föda barn igen. Det var en superbarnmorska och nu känner jag mig redan redo att föda fler barn :). Penny låg i vidöppet läge vilket gjorde att det tog extra lång tid. Jag var helt öppen i 3 timmar utan att den sista kanten försvunnit så jag fick ligga med det där enorma trycket neråt de timmarna utan att få krysta. Till sist började nästan kroppen krysta av sig själv. Förlossningen var fruktansvärd men så jäkla värt det! Och jag hade aldrig klarat det utan Pontus :)

 

Jag hade hört talas om att man ibland blev klippt om det finns risk att man spricker så sagt och gjort. Ett klipp gjordes men vad händer då? Penny roterar inte sista varvet innan hon kommer ut så hon kommer med båda axlarna samtidigt. Då var det bara att glömma tanken på att inte spricka trots klippet kan jag säga :) Jag trodde klippet skulle vara kort och litet. Mitt klipp var långt och gick upp efter ett par dagar och tydligen syr man inte igen dom utan det får läka av sig själv. Nu har det äntligen läkt men de 2 första veckorna var hemska. Jag kunde inte sitta, inte kissa utan fruktansvärta smärtor osv osv. 

 

Amningen har man ju hört ibland kan vara lite komplicerad i början och att det gör ont när mjölken rinner till. Ont? Det var som att föda barn ännu en gång. Den dagen min mjölk rann till var brösten som två stenhårda bollar och hur mycket vi än kämpade gick det inte att amma för hon kunde inte få något bra tag. Till sist låg jag bara och grät och bestämde mig för att sluta amma. Var upp på BB för att få lite råd hur man går tillväga sen var vi och köpte ersättning. Den dagen var jag säker på att brösten skulle explodera. Stenhårda, fulla med knölar och ont ont ont. Penny hann få ersättning 2 ggr den dagen innan jag på kvällen fick en snilleblixt att jag visst skulle fortsätta amma. Sagt och gjort, upp på BB för att få hjälp med detta. Nu fungerar amningen bra men det kan fortfarande göra ont ibland. Jag har full förståelse för folk som väljer att sluta amma för, i alla fall jag tyckte, att det var fruktansvärt i början. 

 

Första veckan grät både jag och Pontus ofta haha. För allt. För att vi var glada, för att vi var arga, för att vi var trötta och för att allt hade ändrats. Det var en konstig känsla att komma hem med en bebis och omställningen var jobbig. Men jag har aldrig älskat honom så mycket som nu. 

 

Just nu lever vi i en bubbla med mjölkspyor, bebisbajs, ryggskott eftersom hon oftast vill sova i famnen, ingen sömn och extremt liten egentid. Men vi lever också i en bubbla av massa gos med världens finaste bebis, en bubbla full av kärlek. Hon är värd varenda sekund av smärta och jag skulle lätt göra om det igen. Jag har alltid hört hur folk pratar om kärleken till sina barn men det är verkligen helt omöjligt att föreställa sig det innan man får sitt egna barn. Den kärlek jag känner för henne är obeskrivlig. Jag skulle gå genom eld för denna unge. 

 

 

17 mars 16:08 anlände en liten prinsessa till oss! Penny var en riktig liten tungklump och vägde 4412 gram och var 52 cm lång. Förossningen tog 30 timmar från värkstart och är en historia för sig :)

 

 

Kärlek har fått en helt annan innebörd sen hon kom till oss. 

 

Döden i skepnad av en förkylning har besökt mig förra veckan tills nu. Fy fasen vad jag har varit dålig. Så sjuk som jag har varit denna graviditet har jag aldrig varit i hela mitt liv förut. Tror dock det är på bättringsvägen nu! Ska försöka mig på en kort prommis nu. Är säkert hälsosamt med lite frisk luft.

 

Annars så längtar jag till onsdag då vi ska hälsa på pappa! På torsdag ska vi på både förlossningsträning och föräldragrupp. Det är en jättegullig barnmorska som håller i föräldragruppen så det blir säkert bra. Vår egen barnmorska är dock den bästa :) Idag är det 39 dagar tills den lilla är beräknad. Otroligt!

 

 

 

 

 

Det finns en människa i mitt liv som jag aldrig någonsin skulle kunna klara mig utan. Hösten 2013 har varit ett rent helvete och utan honom vet jag inte vad jag skulle ha tagit mig till.

 

Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna tacka dig älskling för allt du gör för mig. För hur du grät med mig på akuten när pappa hade fått sin stroke, för hur du har funnits vid min sida vid sjukhusbesöken i Umeå när pappa låg nedsövd där, för alla timmar du suttit med mig hos pappa på strokeavdelningen, för hur du alltid följer med till H-sand och pushar pappa till att inte ge upp sin språkträning, för hur du är genuint intresserad av allt som har med denna graviditet och föräldraskapet att göra, för hur du skriver ner i din lilla kalender varenda träff med barnmorskan, varenda föräldragruppsträff och förlossningsinformation, för hur du pysslar med tiderna på jobbet för att kunna vara med på allt som handlar om bumlingen, för hur du springer och passar upp mig när all ork är slut och jag bara ligger på soffan, för hur du är uppe och springer med mig på nätterna när jag måste kräkas, för hur du killar mig på ryggen varje kväll när vi tittar på House, för hur du sjunger barnlåtar för magen på kvällarna fast du inte ens kan de rätta orden, för hur du ser på mig, för hur du exakt nu i denna sekund ringer från jobbet bara för att berätta att du älskar mig, för hur du berättar för mig hur fin jag är fast jag gått upp över 10 kilo och hasar omkring i för stora t-shirtar hela dagarna.

 

Hur ska jag kunna tacka dig för allting du gör, varje dag, för oss. Pontus, jag älskar dig så otroligt mycket att det inte finns ord i världen som räcker till. Jag kan inte lova dig att vårat liv tillsammans alltid kommer vara perfekt, men jag kan lova dig att jag kommer stanna hos dig föralltid. 

 

Sover dåligt pga massa saker. Men när jag väl sover drömmer jag så otroligt märkliga drömmar. Imorse drömde jag att jag var hos en barndomskompis till PJ och han hade en fontän i vardagsrummet där jag badade med en sengångarbebis. Såhär känner jag då när jag vaknar:

 

Jag har börjat vila mer på dagarna vilket har resulterat i att jag inte alls har ont i magen längre, skönt! Idag är det 54 dagar tills den lilla jäntan är beräknad, känns helt sjukt. 

 

På onsdag ska vi på infomöte om pappas rehab så det ska bli spännande sen till helgen är tanken att vi ska fara till Stockholm till syster och CO. Känns lite som sista chansen innan bumlingen anländer. Nu måste vi bara hitta någon som tar hand om de två bumlingarna vi redan har här hemma, dvs missarna de små. Gulliga och ulliga!

 

Igår kom Emil, Malin, Arne och Johnny över för att spela talisman. Som den perfekta värdinnan vägrade jag vara med och spela, åt chips sen gick jag la mig och sov i 2 timmar. Men.jag.är.så.otroligt.trött.att.det.saknar.motstycke. 

 

Dagen igår gick bra fast vi spenderade i princip hela dagen på vårdcentralen. Fick så otroligt ont i magen på eftermiddag/kväll men jag tror det kan ha varit för all stress. Idag har jag inte stressat lika mycket och idag har jag inte haft ont alls. Vi har varit på förlossningsinfo på sjukhuset och sen har jag träffat Lina och Sanna, mycket trevligt!

 

Något som inte är lika trevligt är att det några gånger hänt att jag börjat kräkas. När jag sover. Alltså jag hinner bara vakna sen måste jag kräkas. Barnmorskan trodde det berodde på all halsbränna och att det lättare kommer upp när man ligger ner. Nu ska jag börja bulla upp med 5 kuddar så jag kanske slipper detta otäcka fenomen. 

 

Här kommer några bilder:

 

 

Mitt bloggande går lika mycket upp och ner som mitt humör. Som min vikt tänkte jag säga först men den går bara stadigt uppåt dessvärre. Vi har flyttat till vår nya lägenhet och vi trivs som fisken i vattnet här. Skönt att få ordentligt med plats!

 

Pappa bor för närvarande på medicinskt rehab i H-sand. Han kämpar på med sin rehabilitering och vi är där så ofta vi kan. Men jag saknar honom ändå varenda dag vi inte ses. 

 

Annars vet jag inte riktigt så här kommer lite bilder att vila ögonen på:

 

Igår när jag var och hälsade på pappa frågade en sköterska om jag väntade tvillingar..................................        

 

Nej, det gör jag inte. Eventuellt ett väldigt fylligt barn men det vet man ju aldrig. 

 

Idag har vi återigen varit och rensat i mitt lägenhet som är i stort sett tom nu. Hej då med den snart förhoppningsvis. Jag längtar efter vår nya lägenhet. Vår nya stora fina 3:a som kommer bli mitt andningshål. Jag måste få ett eget hem när allt är såhär. Jag behöver en fast punkt som är min trygghet. Just nu får bloggen vara min plats att andas :)

 

Idag följde Pontus med upp till pappa och hälsade på. Idag var han vid gott mod och jag slutar aldrig fascineras över den mannen. I allt det här sjuka så känner jag såväl igen vår pappa och allting han är. Allt från hur han stryker sig över mustaschen till hur han ler när man pratar om Britt-Marie. Om jag kunde skulle jag ta honom i min famn och skydda honom mot allt som är farligt och gör ont. Om han skulle läsa detta skulle han bli irriterad och tycka att jag var löjlig haha. Jag känner mig bara så oerhört överbeskyddande just nu när det kommer till honom men så får det nog vara tills vidare. Han är bäst!

 

När jag satt och tog igen mig en stund förut så satt jag och kollade ner på magen och det var första gången jag SÅG sparkarna. Då hon stundvis är väldigt burdus i sina sparkar lyckades även PJ se detta! Det är möjligt att det har synts utanpå magen tidigare men det är inte så ofta jag ligger och tomglor på magen. Känns gör sparkarna i alla fall. Tyckte helt ärligt till en början att det var lite obehagligt men nu börjar jag uppskatta det mer och mer. Det blir som en hälsning från henne till oss att hon lever och frodas därinne. Mamma och pappas lilla skrotkorn. 

 

Jag sover så otroligt kasst om nätterna men ikväll tänkte jag försöka lägga mig tidigt. Vaknade imorse av att vaderna krampade frenetiskt. Läste att det kunde vara brist på något som jag inte minns exakt just nu vad det var haha. Ska höra med barnmorskan så får vi se. Snart ska vi dit igen så hoppas alla värden ser bra ut!

 

 

 

Här kommer en bild på perfekt bacon: 

 

 

Herregud vad trött jag är. Jag vet inte om jag har järnbrist eller om det bara är pga av allt som händer just nu. Men nu har jag inte tid att fundera på detta för nu ska jag åka och leta upp lite klädesplagg som finns utspridda lite överallt iochmed flytten. Sen ska jag till sjukhuset och hälsa på pappa. Idag går vi in i vecka 24 och såhär såg magen ut för några dagar sen:

 

Söndagen 27 oktober hittade jag pappa hemma. Han hade då drabbats av en jättestor stroke. Då var det som att hela livet stannade. Pappa fick åka upp till Umeå för att operera bort en bit av skallbenet för att svullnaden skulle få plats. Pontus och jag var upp till honom på tisdagen och även på torsdagen då även systeryster anslöt sig. Att se sin egen pappa vara så otroligt försvarslös var otroligt ledsamt och frustrerande för oss närstående. En pappa är ju liksom den man ser upp till och som alltid fixar allt. Det kändes som jag inte andades ett enda andetag hela den veckan. 

 

Pappa flyttades sen ner till IVA i Sundsvall där han låg några dagar och nu har han flyttats till strokeavdelningen. Han kämpar på med rehabiliteringen och är nu och föralltid den starkaste människa jag någonsin träffat. Han kommunicerar inte just nu med tal men vi håller alla tummar vi kan. Rehabiliteringen efter en sådan här stor stroke kan vara otroligt lång. Idag när jag var upp på sjukhuset ville han mest åka rullstol i korridoren på avdelningen :)

 

Ni som känner mig eller har läst denna blogg länge vet att vår mamma inte lever längre. Därför känns det otroligt skönt att ha en klippa till syster och dessutom en riktig klippa till pojkvän. Hade jag inte haft dessa två hade jag förmodligen krypit in i ett hörn och självdött. 

 

Han är en riktigt tjurig kämpe och det kommer väl till pass just nu. Vi får helt enkelt ta en dag i taget. <3

 

Håhåjaja, ingen vila och ingen ro!

 

Jag, Pontus och the cats bor numera hos Krister medan vi tömmer och ska sälja min lägenhet. 17 december flyttar vi in i världens finaste trea i nedre Haga. 86 kvadratmeter är den så vi kommer få gott om plats, jag längtar!

 

 

Igår stod jag framför badrumsspegeln och förbannade min hy och mitt hår. Nu de senaste veckorna har ansiktet fullkomligt exploderat av finnar och knottror. Hello puberteten liksom. Håret blir fett i princip samma sekund som jag kliver ut ur duschen. Det var ingen som berättade för mig att det skulle bli såhär!

 

Andra saker som händer när man är gravid som ingen berättat:

 

• I början kände jag fullkomlig avsky mot stackars PJ och ville bara bryta ihop och börja gråta när han kom hem från jobbet. Tror eventuellt att min undermedvetna beskyllde honom för det extrema illamåendet som till hälften är hans fel!
• Läpparna svullnar. Jag har inte små läppar till att börja med och vissa mornar känns de så stora att jag har svårt att prata. Torra är dom också. 
• Folk tycker att det är ok att kalla en tjockis. Syrran tyckte jag skulle svara "tack detsamma!" nästa gång någon säger hej tjockis! För det gjorde nämligen hon. Charmiga familjen <3

Det är svårt att blogga när man bär på en hemlighet. Eller bär på en skatt kanske jag ska säga! Jag och Pontus var på ultraljud i morse och det visade sig att därinne ligger en liten prinsessa. Graviditeten har vi vetat om sen i juli men man vill ändå vara försiktig till en början eftersom så mycket kan gå på tok peppar peppar!

 

Det var ca 5 veckor i början av graviditeten som har varit mardrömslika. Med illamående från morgon till kväll och energinnivån har varit lika med 0. Stackars Pontus fick glatt hålla sig på avstånd då jag bara ville vara ifred och ligga ensam i mörkret i sovrummet haha. Men nu känns allt som vanligt igen även om man nu och då känner fladdret av när hon bökar runt därinne!

 

Det finns inga ord i världen som kan beskriva dessa känslor! Nu är vi verkligen en familj på riktigt :)

PJ har verkligen varit en klippa hittills och stått ut med mina humörsvängningar och det faktum att han inte längre får ta in kinamat i lägenheten. Tror han har vant sig med att jag inte orkar vara vaken en hel film (vilket iofs jag inte orkade innan graviditeten heller), att jag vaknar kring 6-7 varje morgon och att jag gråter när han glömmer köpa hem avokado. Men efter ultraljudet idag känner jag att varenda minut av illamående är så otroligt värt det!